Beck - Våldtäcktsskogen

Idag när jag gick hem från skolan så hamnade jag bakom en tjej i våldtäktsskogen. Jag gillar inte när jag hamnar i sådana situationer, det känns som jag är med i en Beck film och att det är jag som är förövaren, våldtäcktsmannen eller mördaren. Jag vet ju hur jobbigt det är när man möter någon eller när man har någon som går tätt bakom sig ute på kvällen när det är mörkt. Man blir alltid rädd och tänker tanken att varför just jag, varför nu. Åh jag vill bara hem. Man ökar takten för att komma hem fortare. Jag får alltid idén att jag vill springa fram till tjejen och säga Hej Hallå, jag är ingen våldtäcksman det är bara lilla jag och jag tycker det är jätte obehagligt att gå bakom dig för jag vet av egna erfarenheter att du är rädd för mig å ja vill inte skrämmas. Fast då verkar man antagligen ännu mer psyk och kanske tror tjejen att man bara låtsas vara snäll för att sedan hitta sin möjlighet att drämma till henne så hon svimmar. Eller så blir tjejen lättad och slappnar av och man får istället en ny kompis att ta följe med så båda slipper gå hem ensamna i mörkret och vara rädda. Men det kommer jag nog aldrig få veta. Istället går man bakom och ber till gud att hon skall svänga av, snälla snälla gud nu måste hon svänga av, nehej, men ska hon åt samma håll som mig. Åh äntligen nu svänger hon. Och man kan lugnt pusta ut tills man själv möter en potentiell våldtäcktsman eller rånare. Det är hemskt att det skall vara såhär att man inte kan gå utanför dörren utan att bli skrämd eller skrämmas. Att vanliga människor inte kan mötas i en park utan att man blir osäker och inte kan lita på varandra. Människan är det farligaste och elakaste rovdjuret i världen.